Shitassåsåinihelvetemycketmannen vad det på sistone har skrivits mycket om finanskrisen som naturligtvis är “nyliberalismens” fel. The botten is nådd, menar mikrofonkåta Lars Ohly. Slå händerna i taket; Ska vi riva hela haket? frågar sig retoriskt

SvD:s finanskolumnist idag. Svensk rapelit talar således ut.

Ok, då struntar vi alltså i att amerikanska kongressen under välförtjänta fredspristagaren Carters styre skapade Community Reinvestment Act, vars vackra politiska syfte är att tvinga banker att låna ut pengar till de som inte har råd. 100% bulletproof libertarian capitalism, dude. Sedan stärkte den cigarintresserade inhaleraren Clinton ytterligare lagen och föreslog att man borde anmäla alla som tycks låna ut mer pengar till rika suburbs än till fattig slum. Tight, yo. Och då nappade naturligtvis New Deal-uppkomna Fannie Mae, förlöst ur den amerikanska kongressens och DFR:s välmenande politik i syfte att öka likviditeten på finansmarknaden. Black Monday var inte långt borta. Så nu är allt nyliberalismens fel och det är dax att lägga en dyngsur regleringsfilt över hela tillväxten. Ey, Shorty, ey.

Lundarappare från förr kan dock bättre sätta ord på de känslor som måste ha svallat bland de marknadsfientliga när Migrationsverkets GD Dan Eliasson erkände att de behövt ta konsultfirman McKinsey & Company till hjälp för att klara ut årets migrationsfallsbörda:

Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;

Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,

Och sol och stjärnor mörknade i hast;

Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,

Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,

All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,

Allt mod, all glädje vissnade där inne.

Gammal är äldst, Tegny boy. Så från en politik som gärna tar över finansmarknaden mot dess vilja till en politik som i samarbete med företag vill släppa marknadsekonomins kloka tankar in i förvaltningsvärldens byråkratiska snårskog. När röken väl har skingrats från rådande finanskris kanske regleringshetsen avtar och marknadshatet stillas en aning. Den marknadsekonomi som aldrig behövt de svenska byråkraterna bör då möjligen stanna upp och fråga sig om det är så konstigt att den får så mycket skit när det alltid är den, som efter alla bedrövliga politiska tillkortakommanden som uppdagas, tvingas göra rent.