Äganderättens DNA?

Debatten om fildelning kommer och går i vågor med samma regelbundenhet och säkerhet som ärtsoppa och pannkakor (varje torsdag) i den genomsnittliga bricklunchmatsalen. Argumentationen har till viss del stagnerat på båda sidor, som om man väntade på att den andra sidan ständigt återkommande floskler skulle brytas ned långt ina de egna paradargumenten ger vika. En sådan fokuspunkt för meningsskiljaktigheter är äganderätten.

Finns det något sådant som en digital, eller abstrakt äganderätt? Kan äganderätten försvaras eller ens existera, utan ändlighet och knapphet? Kan någonting som kan kopieras miljontals gånger utan att försämras nämnvärt i kvalitet verkligen sägas vara behäftat med äganderätt? När debatten gäller mp3-filer går åsikterna uppenbarligen alltjämt isär, men hur står det då till med gener?

Den frågeställningen hamnar i fokus i vad som ser ut att bli en av höstens läsningshöjdpunkter! Den australiensiske jursiten och biologen Janet Hope utreder upphovsrättens natur och gör en ansats att tillämpa open-source-perspektivet på de biologiska vetenskaperna i boken Biobazaar: The Open Source Revolution and Biotechnology.

Debatten om äganderätt i allmänhet, och upphovsrätt i synnerhet, kommer att få helt nya implikationer inom andra ämnen än de som debatteras idag, och det saknas en holitisk ansats att resonera konsekvent mellan olika tillämpningområden. Vem äger en gen?

David Hume argumenterade för äganderätten som en institution som möjliggör och effektiviserar interaktionen mellan männsikor. I den mån det ligger någon sanning i ett sådant påstående kan man inte annat än konstatera att att det finns ett starkt behov av ett evolutionärt och dynamiskt inslag i den annars allt mossigare debatten om äganderätten.

Leave a Reply