Stefan Löfven och Olle Ludvigsson menar i fredagens (4/11) Svenska Dagbladet att regeringen borde ha gjort mer för att rädda SAAB och att det nu är dags för Sverige att föra en aktivare industripolitik. Återigen står det klart att den samlade vänstern saknar förståelse för företagande.
Som född och uppvuxen i Trollhättan har det alltid varit naturlig för mig, och många andra trollhättebor, att SAAB gör världens bästa bilar. Det problematiska är dock att SAAB inte lyckats övertyga tillräckligt många av världens bilkonsumenter om detta faktum. Företagets problem har nämligen aldrig varit regeringsbeslut eller politiska åtgärder. Det stora problemet är att företaget, år efter år, sålt alldeles för få bilar.
Ingen, allra minst de anställda som Löfven och Ludvigsson säger sig värna, är hjälpt av att olönsamma företag hålls under armarna. Detta var en dyrköpt läxa som Sverige lärde sig i samband med 70-talets kris inom teko- och varvsindustrin. Bara försvaret av varvsindustrin kostade i dagens penningvärde 105 miljarder kronor. Viljan att rädda de företag och jobb som man vet finns gör det svårare för nya, och i längden mer trygga, jobb att växa fram.
Än mer anmärkningsvärt blir det när de båda debattörerna lyfter fram Spanien, USA och Frankrike som exempel på länder vilka fört en ansvarfull industripolitik. Alla dessa länder har i dag djupa ekonomiska problem som i längden hotar deras konkurrenskraft.
Spaniens ekonomi är så illa skött att landet riskerar att hamna i samma situation som Grekland. Få har väl missat de ekonomiska utmaningar som USA står inför. Just de åtgärdspaket som Löfven och Ludvigsson lyfter fram har ökat ett redan omfattande budgetunderskott och byggt på ett redan massivt skuldberg.
Fransk industripolitik har dessutom i decennier varit själva motsatsen till den politik, som bejakat strukturomvandlingar, vilken byggt Sverige rikt. En politik som socialdemokraterna och facket traditionellt har ställt sig bakom. I skenet av att socialdemokraterna i sin skuggbudget kraftigt argumenterar för en ökad statlig inbladning i näringslivet så väcker ju debattörernas retorik onekligen vissa frågor.
Är socialdemokraterna och dess allierade villiga att överge den traditionella svenska politiken för att ersätta den med fransk-inspirerad klåfingrighet? Är de villiga att inteckna kommande generationers ekonomiska utrymmen till förmån för stöd åt olönsamma branscher och företag?
Maud Olofsson sade för något år sedan att om inte SAAB kunde få lönsamhet i sin verksamhet så borde fabriken kanske användas till något annat, exempelvis till att bygga vindkraftverk. Med det uttalandet visade Maud Olofsson att hon var långt mer insiktsfull om vilka förutsättningar som behövs för att gör Sverige rikt än alla dem som ropar efter en aktiv industripolitik.
Det är ännu alldeles för tidigt att sia om det kinesiska köpet av SAAB kommer att bli framgångsrikt. Jag tror att de flesta svenskar önskar företaget stort lycka till, men oavsett hur det går så behöver Sverige en aktiv politik som främjar omvandling och förnyelse, både för företag inom industri- och tjänstesektorn. Ingen bransch ska sättas före någon annan utan det som i slutändan ska fälla avgörandet är huruvida de svenska företagen lyckas skapa tillräcklig lönsamhet genom att möta konsumenternas efterfrågan. Endast så kan långsiktigt trygga arbeten växa fram.
