Timothy Garton Ash skrev häromdagen om de europeiska ländernas paragrafälskare ifrågor om kontinentens mest förfärliga händelser. Folkmord, inte folkmord, är den vanliga frågeställningen, som alltså inte får ställas i ett flertal länder, på senare ti

d accentuerad av att turkarnas övergrepp mot armenierna blev ytterligare aktuell i samband med Turkiets inledande samtal om EU-medlemskap. I Turkiet är det straffbart att kalla händelserna för folkmord; i Frankrike ordentligt tvärtom.

Historiker brottas alltid med problemet att historien skrivs av vinnarna medan förlorarnas röst åtminstone historiskt sett har dött med förlorarna själva. Lagreglering av det mänskliga minnet sätter således ännu fler käppar i den historiska vetenskapens redan knarrande hjul och det är egentligen föga förvånande att forskarvärlden nu tar upp kampen, även om det redan har hunnit rinna en del vatten under broarna. Det var ju redan 1993 som Bernard Lewis, professor emeritus i orientalism vid Princeton University och under decennier ledande forskare inom sitt område och ofta använd rådgivare i utrikespolitiska frågor, fälldes i fransk domstol. Han hade då hävdat att det enligt rådande bevis inte var möjligt att definiera de turkiska övergreppen på armenier 1915 som ett folkmord. Huvaligen. Tur att staten knäppte till den truten.

Att avgöra huruvida en händelse är ett folkmord eller inte vållar oerhörda svårigheter. Inte bara har vi att göra med skeenden som i regel ligger så långt tillbaka i tiden att preskriberingstiden för brotten har gått ut, just för att tidens gång sprider sitt dunkel över händelserna. Dessutom är ett folkmord bara ett folkmord om avsikten med övergreppen var att utrota en etnisk grupp. Därtill kommer naturligtvis den ständigt försvårande faktor som det innebär när det är kollektiva brott som utförts. Vems avsikt? Hur koordinerat var det egentligen?

Den enskilde medborgaren förväntas alltså sätta sig in i huvudet på alla de folkrättsliga förbrytare som deltog i övergrepp begångna långt före betraktarens livstid, och några kritiska invändningar får hon då inte lyssna på. Omöjligt är bara förnamnet. Att avgöra huruvida ett folkmord är begånget är rimligen så svårt att det tycks vara en uppgift endast för den instans som har för vana att ta sig vatten över huvudet: staten