Den stora filosofens Immanuel Kant formulerade flera versioner av sitt berömda kategoriska imperativ. En av dem, den som jag gillar allra bäst, är att vi bör behandla människor som mål i sig, aldrig som medel.  Mången fasa har kommit från alla försök att betrakta människor som endast redskap för att uppnå en given ideologi, något som alla som någonsin varit i ett före detta kommunistiskt land vet.  Sverige har förvisso varit förskonat från dessa vansinnigheter, men idag börjar vi få problem med en lightversion, nämligen tanken om den statistiska jämställdheten. På varenda jobb,

utbildning och företag skall det numera vara hälften damernas, ty annars visar detta på det förfärliga patriarkatet.  Det måste finnas kvinnor på Slitz och män på Elle.  Lustigt nog tenderar människor faktiskt att inte följa politikers visioner utan göra sådant som de själva mår bra av. Något som kanske inte borde komma som någon överraskning.
Den alltid lika utmärkta Alice Teodorescu, jurist på Svenskt Näringsliv,  skriver klokt på Newsmill om hur kvotering faktiskt får folk att känna sig; som medel, inte som mål i sig. Förvisso har hon kanske fel om ideologier, det är just genom att vara polemiska vi kan nå framsteg och skilja dåliga argument från goda.  Men det måste bli ett slut snaraste med att betrakta människor som medel för att uppnå en vissa genusmål, oavsett om man är en snygg invandrarkvinna eller en alldaglig hetroman.  För mera exempel på hur småsinta dagens genusvetare är rekommenderas Tanja Bergkvists blogg.

Egentligen är börjar det hela bli  så löjligt så man nästan börjar skratta. Den viktigaste frågan för kvinnorörelsen idag verkar tydligen vara att certifiera kurser på universiteten, något jag upptäckte då jag kollade vad min kommande kurs i matematiska metoder skulle innehålla. Kan vi inte ägna kraft åt att bekämpa könsstympning i tredje världen istället för att spekulera ifall derivator är hetronormativa?