Sverige har varit förskonat från krig i 200 år, på grund av både tur, skicklighet och dubbelmoral. Många ur den manliga delen av befolkningen har dock ändå tvingats stifta bekantskap med den svenska förvarsmakten på nära håll, genom den nu avskaffade värnplikten.

I en tid när det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige bedöms vara klimatförändringar, när inga säkerhetspolitiska moln skuggar den svenska himlen och inga terrordåd sker på svensk mark är det kanske inte konstigt att det säkerhetspolitiska intresset i Sverige är så mycket lägre än hos befolkningen i andra länder som på olika sätt involverats i väpnade konflikter.

Det krävs dock en levande, långsiktig debatt om Sveriges säkerhetspolitiska situation. Många nöjer sig kanske med att konstatera att “alliansfriheten har tjänat oss väl” och tänker sedan inte mer på detta. Men att Sverige skulle vara alliansfritt stämmer dock bara på pappret. Som Anna Lindh slog fast i Sälen för snart 10 år sedan, så kommer Sverige inte stå neutralt i händelse av ett angrepp på något annat EU-land. Detta har sedan bekräftats flera gånger, av regeringar med olika färg.

Frågan är om befolkningen är medveten om detta? I en tid där förlusten av soldater i krig knappt längre accepteras – media börjar tala om reträtt efter att någon enstaka svensk soldat dödats i Afghanistan – är gemene man knappast beredd på att behöva ge hjälp åt våra grannländer militärt, än mindre geografiskt och kulturellt avlägsna EU-länder.

Debatten behövs, men saknas.