På Svd Brännpunkt skriver danska kommunikationsstrateger om att till och med Danmark, landet med världens högsta skatter, håller på att nå en blocköverskridande öv

erenskommelse om att sänka de höga marginalskatterna i syfte att gynna välfärden. Den retoriska frågan är varför Sverige inte kan göra samma sak. De högsta danska marginalskatterna är 72,0% och i Sverige 73,5. Som läkarstudent, där genomsnittliga tiden för att genomföra utbildningen är 8,5 år och som därefter möts av ett par år med en månadslön på cirka 25000 kronor, är det lätt att känna ett visst finansiellt obehag inför framtiden. En halv miljon i studieskulder som betalas av varje dag och 8,5 bortfallna år från livslönen kräver en hög månadslön för att ens gå ihop när över 73 öre på sista kronan försvinner till staten. Och då är det dumt att vara landstingsanställd.

Värnskatten är en av de skatter där ingen förlorande part står att finna vid ett avskaffande, vilket således möjliggör en pareto-optimisering av stora mått. Tillgängliga data visar att skatteintäkterna troligen skulle öka – även om osäkerhetsmomentet när byråkrater spekulerar kring dynamiska framtida effekter är relativt stort – till följd av ett avskaffande. Den mest produktiva delen av befolkningen skulle arbeta mer och utöver att deras skatteintäkter då skulle täcka upp för det procentuella bortfallet av en sänkt marginalskatt skulle samhället tjäna på de arbetsinsatser som den ökade produktiviteten innebär. Den arbetande medborgaren får således behålla större andel av sin inkomst, staten skulle få ökade skatteintäkter och samhället skulle gynnas av den ökade produktiviteten. Vem som skulle förlora på det? Den avundsfulla grannen som är nöjd om alla har det lika dåligt. Och däri ligger tyvärr än så länge svaret på den retoriska frågan.